Undrar vad man tänker på när man skaffar barn och djur? Man tror i sin okunskap att det ska skänka en lycka, när man skaffar dessa sällsamma varelser. Då tror man fel. Det visar sig ganska snart att de kräver massor av ens tid, de är inte alls så gulliga och rara, de ifrågasätter allt man säger och gör och de kostar dessutom massor av pengar. 
I sällsynta fall kan de vara trevliga, snälla och lydiga men det är inte ofta. Trots detta så är de ändå det bästa man har! Konstigt va?
Tänkte på det nu när vår hund Elly igår blev sjuk och fick vara inlagd på djurklinik i ett dygn. Fastän hon är odräglig och olydig just nu så var det inte roligt att ha henne borta. Samma sak med barnen, när de är borta så är man orolig över att det ska hända dem någonting och man längtar efter dem. 
Det här är verkligen ett underligt fenomen! Det är väl som någon vis sagt: "man saknar inte kon förrän båset är tomt".